MichaelaSmeed

Nu är vi tillbaka i Hurghada igen. Vi kom igår. Kareem jobbar idag och jag ligger hemma i sängen och insåg precis att jag inte har något internet. Så när detta postas, så har jag alltså tagit mig samman och gått ut och fyllt på. Jag har fått någon slags magsjuka, jag får jätteont i magen med jämna mellanrum. Därför känns det mindre lockande att gå ut...


Senaste veckan var vi alltså i Alexandria för att Kareem var tvungen att mönstra till militären. För att göra detta så var han tvungen att klippa håret kort. Jag blev lite chockad och tyckte att Egypten var ett riktigt fascistland. Så nu har han jättekort hår (och han är så ledsen över det).

Dagen efter Klippningen, så åkte vi till Kairo för att ansöka om uppehållstillstånd åt Kareem. Det gick bra den här gången och han har tid för intervju den 1 november. Vi mötte upp Erica och Mido utanför ambassaden. (De är och hälsar på Midos familj i Zagazig nu, så det är nära Kairo, så då passade vi på.)

 När vi var klara på ambassaden så ville jag åka till pyramiderna. Erica ville till Zoo och pojkarna ville åka hem och sova. Jag fick tillslut som jag ville. Jag har ju sett pyramiderna men ingen annan av dem, och jag tyckte det var på tiden att de gjorde det. Särskilt killarna, de är ju egyptier liksom…

Väl framme vid pyramiderna så gick vi aldrig in i alla fall. Som sig bör så försöker egyptier alltid lura turister och de hävdade att vi skulle behöva betala 300 pund var för att komma in. (Enligt källor på Internet kostar det endast 50 pund att gå in.) Detta var inte vid stora ingången ska nämnas, utan vid den lilla ingången för lokalbefolkningen. Egyptier får komma in för typ ett pund och vi hävdade att vi bor här, men det räckte inte med visum utan de ville minst ha äktenskapskontrakt för att vi skulle räknas som egyptier. Vi kände att det var lite i starkaste laget och bestämde att vi skulle åka till zoo istället. Men på vägen till taxin så köpte vi visst en ridtur runt pyramiderna istället. Det var alltså bara att ge sig upp i sadeln och ge sig iväg.

(Erica är blond igen för er som inte vet, och i den hålan där Midos familj bor har hon slöja för att inte bli totalt utstirrad.)

Vi red på bakgator bland förfallna hus (iofs är de flesta hus här ganska slitna) och stallar. Egyptier satt i gränderna och tittade på oss.  På marken sa Erica att hon såg tomma tramadolförpackningar och använda sprutor. Jättetragiskt. De super måhända inte här men det finns ju andra sätt att fly verkligheten.

Jag kände att det var länge sedan jag red, men det gick bra. Jag hade den piggaste hästen (och den enda som var brun). Så fort vår lille guide Mostafa smackade minsta lilla för att skynda på de andra hästarna så började min häst trava. Den hade så himla bråttom hela tiden. Ville väl antagligen bli klar med turen så hon kunde gå hem till stallet igen. Våra hästar såg helt ok ut, förutom den som Kareem red på. Den var för smal. Jag kunde inte låta bli att påpeka detta för dels vår guide och dels en annan gubbe som var med en stund i början. De hade så dåliga ursäkter som att vissa människor är smala vissa är tjocka, det är likadant med hästar. Mmm visst. Nästan framme i öknen så red vi genom ett ställe med sopor. Där låg det även döda hästar. O mitt bland allt det, stod en liten flock med levande, magra hästar. Fy fan för att behöva stå mitt bland liken av sina egna, och bara vänta på sin egen död. Hästar kanske inte upplever det precis så, men det måste ändå vara stressande för dem.  Jag ville gråta.

Nu kunde vi se pyramiderna ganska nära, öknen var precis framför mig.  Jag satt och tittade på dem och hästen lunkade på i sakta mak. De andra var bakom mig (eftersom min häst travade hela tiden så var jag jämt först) och jag hörde Erica prata arabiska med vår guide.  Helt plötsligt kommer Kareem susande förbi mig, i full galopp. Jag blev minst sagt förvånad och skulle precis ropa till honom hur man stannar en häst (det hade han ingen aning om, han hade aldrig ridit förut) när min häst tydligen tyckte att galopp var en utmärkt idé och började galoppera hon med. Så kom det sig alltså att jag och Kareem gjorde storstilad entré ut i ökensanden, i full galopp, med pyramiderna som mäktiga kulisser i bakgrunden.

När vi fått stopp på hästarna och de andra skrattat lite åt oss, så fortsatte vi längre ut i öknen. Vi hade jättefin utsikt över pyramiderna och över Kairo. De var riktigt härligt! (O varmt.) Vi red upp på en kulle, där vi satt av och vilade lite i ett skjul och drack vatten.  Vi hade fantastiskt utsikt över stan och pyramiderna.

   

Erica berättade att Mostafa, vår guide, var 13 år (men 14 nästa år, som han så stolt hade tillagt på frågan om hur gammal han var) och hade arbetat med detta sedan han var 5 år. Han hade aldrig satt sin fot i en skola. Erica undrade varför. Var tvungen att jobba, sa han bara.

Vi tog lite kort och gav Mostafa en Fanta innan vi begav oss tillbaka samma väg som vi kommit. Vi lämnade av hästarna, gav Mostafa dricks och sedan gav vi oss av till Egyptiska museet. Där försökte vi också komma in till samma pris som lokalbefolkningen, men det gick inte heller. Men det kostade bara 60 pund, så vi grävde i fickorna och gick in.



Ingen av mina obildade kompanjoner hade vart där tidigare heller. Bara jag, som vanligt. Det var jättekul att se att både Kareem och Mido tyckte det var fantastiskt att se allt där inne, det är ju ändå deras egen historia. Erica var inte lika imponerad. Hon var dessutom hungrig. Jag ville gärna se de kungliga mumierna, men det var vi för snåla för tillslut. Kostade 100 pund var. Hutlöst för fattiga egyptier som oss, hehe.


Efter museet tyckte vi att det räckte. Alla var vi trötta och hungriga. Så vi åkte hem. På bussen så tänkte jag på vilken underbar dag vi haft och hur roligt vi hade haft det.  Samtidigt så kände jag mig så ledsen, över lilla Mostafa och hästarna och allt. 13 år. Hela livet framför sig. Men vilka möjligheter har man när man aldrig gått i skolan och inte vet något annat än hur man tar hand om hästar. Kommer han också börja missbruka tramadol för att orka med livet? Och hästarna, så magra och vissa så illa skötta. Att se de döda hästarna och de levande där bakom pyramiderna gjorde mig så illa berörd. Borde man som turist sluta att betala för att rida bland pyramiderna? Eller får hästarna inte tillräckligt med mat för att ägarna är så fattiga att de måste låta barnen jobba istället för att gå till skolan?  (Skolan är gratis här, även om gratisskolorna säkert inte är särskilt bra så är de ändå bättre än inget.)  Jag känner mig maktlös. Vi ska vara så himla tacksamma i Sverige, över hur bra vi har det.  

I söndags så åkte Kareem till polisen för att lämna in sina papper till militären. Han har fått en tid den 22 oktober för medicinsk undersökning. Efter det får vi veta hur det blir.

Idag har jag vart ute och gått med Raad lös för första gången. Det gick jättebra, så det kommer jag forsätta med. Han får mycker mer motion och jag mindre (hehe) när han får springa själv.  Vi stötte på hans ärkerival Chico på väg till djuraffären (tänkte köpa lite leksaker till honom) så då fick han ännu mer motion när han sprang runt och jagade honom. Raad är starkast, men Chico är snabbast, så det går ganska bra när de jagar varandra. Chico är smart och går inte in i slagsmål med Raad. Han gjorde det en gång och sedan inte mer. När vi kom hem sprang Raad direkt in i duschen och ville bli tvättad (eller eg vill ha nog mest bara bli lite sval).  Bra iaf, för då slipper jag att hans smutsiga tassar skitar ner överallt.  

Nu ska jag läsa lite.

Kram på er